Fosforets kretslopp

Livet på jorden är beroende av vissa ingredienser. En av dessa är fosfor. Fosforn rör sig mellan djur och jord, mellan växter och vatten. Växter tar upp fosfor ur marken, sedan äter djur växter, eller varandra. När växter vissnar, när djur kissar och bajsar, eller när saker dör, frisätts fosforn och kretsloppet börjar om.

En fosfor-atom cirkulerar på det här viset ett tag på land, men följer så småningom med vattenavrinningen ut i havet. Här plockas den upp av någon organism, och kan cirkulera i havet under hundratusen år, innan den fångad i något skal sjunker ner till havsbotten. Långsamt bildar små skaldelar, tillsammans med lera och annat pyttigt material, tunna lager i djupet - sediment. De många tunna sedimentlagren pressas långsamt ihop, så tätt att de omvandlas till sten! Jordskorpan flyttas med tiden runt, och efter årmiljoner har det som en gång var havsbotten blivit landmassa.

Nu är fosforn bunden i bergarter i landmassan igen. Men den stannar inte där! Med tiden vittrar bergarterna ner, och bryts sönder till småbitar. Det här är geologiska processer, och de går väääldigt, väääldigt, långsamt. Det tar många miljoner år.

Vittringen frigör fosfor i en form som kan tas upp av växter. Växterna bygger in fosforn i sina vävnader, och hela kretsloppet börjar om igen! Fosfor finns alltså på tre olika ställen på planeten. I ekosystemen på land - alltså i allt levande och i marken. I alla ekosystem i vatten - också här i allt levande, och i sedimentlager på havsbottnen.

Och så finns det fosfor i berggrunden. Många av naturens andra kretslopp, till exempel kolets eller kvävets, har faser i atmosfären. Men fosfor vill inte ha någonting med luften att göra! Fosforn går via berggrunden i stället. Det gör fosforns kretslopp mer känsligt än andra.

Alltså, forsforns kretslopp kan lättare sättas i obalans. Det har vi människor gjort med vårt moderna jordbruk. Vi bryter fosfor från berggrunden för att använda som konstgödsel på åkrar. Fosforn tas upp av grödorna. Och när vi skördar, sjunker fosforhalten snabbare i åkerjorden, än vad den gör i marken i naturliga system; för där vissnar växterna ner, och fosforn går tillbaka in i systemet.

Moderna jordbruksmetoder, där vi både lägger på extra mycket fosfor, och dessutom helt tar bort växterna när vi skördar - gör att fosforn inte stannar på fälten, utan följer med vatten till sjöar och hav i större mängd än naturligt. Och i vattnet gör fosforn samma sak som den gjorde på åkern: den funkar som växtnäring, gödningsmedel! För mycket gödningsmedel i vattnet är inte alls bra. Det leder till övergödning. Övergödning kan göra att sjöar och andra vattendrag växer igen. Det kan även leda till att det växer väldigt mycket alger - det kallas algblomning.

Vissa alger är giftiga, då kan vi inte bada! Att balansen i ekosystem förskjuts på det här viset har inte bara konsekvenser för naturen, utan även för oss människor! Vi är beroende av naturen och vad den ger, i form av mat och andra resurser, och om vi förändrar ekosystem kommer vi inte längre kunna dra samma fördelar av dem. Om vi fortsätter som vi gör idag, att snabbt frisätta fosfor ur berggrunden, miljontals gånger snabbare än genom naturlig vittring, och på ett sätt som gör att den rinner ut i våra vattendrag, kommer vi rubba fosforns kretslopp ännu mer. Våra åkerjordar blir sämre och skördarna krymper.

Samtidigt blir våra vattendrag övergödda och ekosystem förstörda. Men om jordbruksmetoderna förändras, och vi blir bättre på att tillvarata fosfor från jordbruks- och avloppsavfall, och återanvända det som gödningsmedel, kan vi delvis återställa balansen i fosforns kretslopp.