Andningen

Alla människor måste andas. Kroppen, och alla organ som finns i den, är till stor del uppbyggd av celler. Och cellerna behöver syre för att fungera. Om de är utan syre för lång stund går de sönder. Därför måste både människor och djur andas.

Varje år andas du in ungefär fyra miljoner liter luft. Luften du andas in går genom näsan och munnen passerar näshålan och munhålan och åker vidare, ner genom svalget genom luftstrupen som delar sig i två luftrör, bronkerna som i sin tur delar sig i mindre luftrör, bronkioler, inuti lungorna. Du kanske tänker dig dina lungor som tomma säckar, som du blåser upp, när du andas in? Men lungorna är inte ihåliga. De ser mer ut som en tvättsvamp!

Eller kanske ett surdegsbröd. De är fulla av små blåsor. De kallas lungblåsor, eller alveoler. Alveolerna sitter som små vindruvsklasar, längst ut på de allra tunnaste bronkiolerna! Alveolerna är pyttesmå, bara en halv millimeter i diameter, och de är täckta av små, tunna blodkärl.

Det är här, där alveolerna möter blodkärlen, som kroppen plockar upp syrgas, och släpper ifrån sig koldioxid. Det är här gasutbytet sker. Syrgasen i luften som du andats in, tar sig genom alveolernas väggar, ut i blodet, som tar det med sig, till kroppens celler. Samtidigt, lämnar blodet av koldioxid, som tar sig in i alveolen, och som sen ventileras ut med utandningen. Alveolerna i lungorna är visserligen väldigt små men de är också väldigt många, flera hundra miljoner!

Och det finns goda skäl till att de är så många. Det är genom alveolernas väggar som blodet tar upp syrgas och den sammanlagda ytan av väggarna på alla hundratals miljoner alveoler, är stor. Skulle du platta ut alla alveolerna, skulle de ta lika stor plats som en tennisbana ungefär. Det är mycket större, än vad ytan på två påsar med luft skulle vara. Och med en större yta, kan vi ta upp mer syrgas.

Det är därför vi har så många alveoler i våra lungor. Men det räcker inte med lungor för att andas. Du behöver hjälp av musklerna också. Den viktigaste andningsmuskeln är mellangärdet, eller diafragman. Diafragman sitter under brösthålan, där vi har våra lungor.

När du andas in, spänner du diafragman, och den drar ihop sig och sänks nedåt. Utrymmet i brösthålan blir större och lungorna får mer plats. De blir större och luft sugs in i ett andetag. När du andas ut, slappnar diafragman av. Utrymmet i brösthålan minskar igen, och luften släpps ut.

Dina lungor är känsliga. När du andas in, går luften genom näshålan, munhålan, och bihålorna. Här värms luften upp, och fuktas eftersom lungorna behöver skyddas från luft som är för kall eller för torr. Insidan av näsan är täckt av slem och näshår, som tillsammans fungerar som ett filter, där damm och smuts fastnar. Men en del av dammet klarar sig förbi näshåren och åker vidare neråt.

Luftrören är täckta av en massa pyttesmå hår, flimmerhår. Flimmerhåren fångar upp damm och partiklar. Och genom att röra sig i vågrörelser uppåt, flyttar flimmerhåren dammet, tillsammans med slem, uppåt och ut ur luftstrupen. Sen rinner det ner i matstrupen, och vi sväljer det.