Aerobisk och anaerobisk syreupptagning

Om du springer fort, blir du andfådd. Kanske har du också känt en brännande känsla i musklerna, när du springer eller lyfter något tungt? Det beror på att kroppen behöver mer syre, än vad den får. Så här funkar det: Syrgasen från lungorna tas upp av blodet och förs till dina muskelceller. Inne i cellen används, förutom syrgas, också glukos.

Glukosen kommer från maten, som din kropp brutit ner. Syret och glukosen reagerar, och frigör energi, som kroppen kan använda... och så får vi restprodukterna: koldioxid, och vatten. Allt det här, händer inne i cellernas mitokondrier. Det är en ganska komplicerad process, som sker i flera steg.

Hela processen kallas för respiration, eller cellandning. Cellandning är alltså något annat än vad vi vanligtvis menar med att andas. Faktum är, att cellandning till och med kan hända helt utan att det finns något syre inblandat. Cellandning är samlingsnamnet på de processer i en cell, som gör att näringsämnen frigör energi, och som lämnar restprodukter efter sig. När du springer till bussen, eller bär på en jättetung väska, eller något annat som är så jobbigt att du inte kan hålla på särskilt länge då får dina celler inte tillräckligt med syre, och det påverkar cellandningen.

Vanlig cellandning, som använder syre, kallas för aerob cellandning. Tar vi bort syret, så heter det an-aerob cellandning. Anaerob cellandning är en enklare process, med färre steg. Den sker inte i cellernas mitokondrier, utan ute i cytoplasman. I anaerob cellandning, omvandlas glukosen utan hjälp av syre, och då frigörs inte lika mycket energi.

Restprodukterna blir också annorlunda. Just i musklerna, när du springer, blir restprodukten mjölksyra. Mjölksyran kan du känna, genom att det bränner i musklerna, och du märker att musklerna orkar mindre. När du slutat anstränga dig, fortsätter du att andas kraftigare en stund. Det är kroppen som behöver extra mycket syre för att bryta ner all den där mjölksyran, som bildats i musklerna.

Om du tränar har du säkert märkt att det är mycket jobbigare att arbeta anaerobt, än aerobt. Det är svårare att fortsätta springa, hoppa, kasta och lyfta när mjölksyran sprider sig. Men om du vill bli snabbare eller starkare finns inga genvägar. Då måste en del av träningen vara så hård att musklerna utvecklar mjölksyra. Fast, det betyder inte att aerob träning är meningslös -- tvärtom.

Kroppen behöver träning utan mjölksyra också. Aerob träning ökar kroppens förmåga att ta upp syre, och minskar risken för bland annat hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, benskörhet, diabetes, depression och Alzheimer. Både hos oss människor och i resten av naturen är aerob cellandning helt klart vanligast. Men det finns organismer som enbart använder anaerob cellandning. Det är mest bakterier, och några små flercelliga organismer som lever i syrefattiga miljöer, som till exempel djupt nere i havet.

Vanlig jäst, som används när vi bakar bröd eller brygger öl, använder anaerob cellandning. När ett bröd jäser, behöver jästsvampcellerna inget syre alls, för att frigöra energi. Förutom energi lämnar den här processen också restprodukter efter sig: etanol, som är en slags alkohol, och koldioxid, som är det som gör att brödet jäser och blir större.När celler förbränner näringsämnen, kallar vi det cellandning, eller respiration. Det finns två sorters cellandning, med och utan syre. Vi kallar dem aerob och anaerob cellandning.

Aerob cellandning är vanligast. Aerob cellandning ger restprodukterna koldioxid och vatten. Aerob cellandning förbränner all glukos, medan anaerob cellandning bara förbränner delar av den. Därför frigör anaerob cellandning mindre energi, och lämnar organiska restprodukter. Aerob cellandning sker mest i cellens mitokondrier.

Den anaeroba cellandningen sker ute i cytoplasman. Så, dina celler kan nåt som inte du kan -- de kan andas utan syre.