Venus: Jordens systerplanet

Om du tittar på himlen just när solen gått ner, eller innan den går upp, brukar du kunna se ett särskilt ljusstarkt föremål. Är det kanske en ovanlig stjärna, eller en satellit? Nej, det är planeten Venus! Med ett genomsnittligt avstånd av 110 miljoner kilometer från solen är Venus den näst innersta planeten, och jordens närmaste granne. Venus och jorden är inte bara nära varandra – de liknar också varandra på många sätt! Venus storlek, massa, densitet och tyngdkraft är bara lite mindre än jordens.

Det är därför Venus ibland kallas jordens systerplanet! Eftersom deras yttre är så lika, tror forskare att deras inre också har likheter. Venus har troligtvis en kärna av metall, omgiven av en mantel av sten, täckt av en hård stenskorpa. Vi tror att Venus kärna är lite större än jordens, och att den också kan innehålla lättare grundämnen, som svavel. Manteln utgör huvuddelen av planeten, och skorpan är cirka 20 till 50 km tjock. Även om de har många likheter, är Venus och jorden också väldigt olika.

Till skillnad från jorden har Venus en extremt het yta. Det beror huvudsakligen på Venus atmosfär. Den består nästan helt av koldioxid, med små mängder av kväve, argon, svaveldioxid och vattenånga. Den är väldigt tjock och tät – atmosfärstrycket vid Venus yta är ungefär 90 gånger högre än på jorden! Svaveldioxid, koldioxid och vattenånga reagerar och bildar moln av svavelsyra.

Molnen och atmosfären är så täta att ungefär 85% av det solljus som träffar atmosfären reflekteras tillbaka ut i rymden. Trots det är Venus solsystemets varmaste planet. Varför då? Jo, koldioxid är en växthusgas, som håller kvar värmen i atmosfären och hindrar den från att stråla ut i rymden. Då svalnar inte planeten, utan fortsätter att värmas upp, vilket leder till att ännu mer växthusgaser frigörs.

Det kallas för en skenande växthuseffekt. Den gör att temperaturen på Venus yta är över 460°C! Det finns inget flytande vatten på Venus – allt vatten som kan ha funnits där har förångats, och bidrar till växthuseffekten. Venus yta är alltså torr. Den har en rödbrun färg, och består till största delen av vulkanisk – magmatisk – sten.

Stora vulkaner förekommer över hela planeten. Några kan vara aktiva. Studier av Venus yta visar att den är mycket ung, kanske bara 150 miljoner år gammal. Så man tror att ytan någon gång, av okänd anledning och på ett okänt sätt, har återskapats helt och hållet! Ett år på Venus är 225 jorddagar – det är så lång tid det tar för Venus att gå ett helt varv runt solen.

Faktum är att det tar längre tid för Venus att rotera runt sin egen axel – varje rotation tar 243 jorddagar. På grund av sin rotation blir planeter alltid lite tillplattade vid polerna, och utbuktande vid ekvatorn, men med den långsammaste rotationen av alla planeter får Venus en nästan perfekt sfärisk form. Venus är också den enda planeten som roterar medurs, sett från nordpolen. På Venus går solen upp i väster och ner i öster. Venus lyser så starkt på natthimlen att planeten har observerats sedan urminnes tider.

Men den tjocka atmosfären och förhållandena på ytan gör den svår att studera. Det finns fortfarande mycket att lära om jordens systerplanet.