Joniserande strålning

När någonting krockar med oss, kan vi få ett blåmärke eller ett sår. Om det är något tillräckligt stort, som kastas tillräckligt hårt. När nåt litet och lätt, krockar med oss, märker vi det knappt. Men om vi träffas av något som är riktigt pytte-litet, men som ändå träffar oss väldigt väldigt hårt, med stor energi, kan det göra en särskild form av skada. Det här, är vad som händer när vi träffas av joniserande strålning.

Joniserande strålning heter så för att den är så energirik att den kan slå loss elektroner ur atomer och molekyler, så att atomerna och molekylerna omvandlas till joner. Och det kan skada oss människor, och annat som lever. De här skyltarna varnar för joniserande strålning. Hur mycket strålningen skadar kroppen, beror på vilka organ som utsätts, och mycket strålning man får i sig. Om dosen av strålning är högre blir skadan värre.

Om du utsätts för strålning ökar risken för att du får cancer senare i livet. Dina könsceller kan skadas, så att det blir svårt att få barn. Och om en gravid kvinna utsätts för strålning, kan fostret få skador, eller dö. Om stråldosen är riktigt hög kan du få blödningar, sår och kramper - eller dö omedelbart. Även material som inte lever påverkas av joniserande strålning. Metaller, till exempel, blir spröda och bryts ner fortare.

Elektronik kan gå sönder och en del strålning kan göra material radioaktivt - alltså få dem att själva börja skicka ut strålning. Här är en atomkärna, som är radioaktiv. Att den är radioaktiv betyder att den kan falla sönder av sig själv. Att en atomkärna faller sönder, betyder att en liten bit av atomkärnan lossnar av sig själv. När atomkärnan faller sönder förändras den, så att den får ett annat antal protoner.

Och med ett annat antal protoner, har atomen förvandlats till ett annat grundämne. Den lilla biten som lossnar, slungas iväg i hög fart -- med hög energi. Den här atomkärnan skickar ut joniserande strålning. Radioaktivt sönderfall orsakar tre olika sorters joniserande strålning. Två av dem består av partiklar.

En är elektromagnetisk strålning. De tre strålningstyperna har olika egenskaper, men alla är joniserande. Alfastrålning är partiklar med två protoner och två neutroner: en alfapartikel. Alfastrålningen når inte så långt, den bromsas snart av luften och kan inte tränga igenom människors hud. Men om du äter eller andas in något som skickar ut alfastrålning, kan du skadas.

För då finns det ingen skyddande hud, utan strålningen når direkt fram till cellerna inuti kroppen. Betastrålning består också av partiklar. Antingen en elektron, eller en positivt laddad positron. Båda kallas betapartiklar. Betastrålning, når längre än alfastrålning.

Den kan tränga igenom huden, men inte särskilt långt in i kroppen. Precis som med alfastrålning, så är betastrålning som mest skadlig när den kommer inifrån kroppen. Ämnen som avger betastrålning kan bli kvar i kroppen under lång tid, och ansamlas ofta i sköldkörteln, där de skadar närliggande celler. Den tredje formen av joniserande strålning som kommer från s önderfallande atomkärnor är gammastrålning. Gammastrålning är en form av elektromagnetisk strålning med hög energi. Gammastrålning är inte partiklar.

Den består ju inte av bitar av atomkärnor, utan av energi i form av elektromagnetisk vågrörelse, precis som vanligt ljus, och radiovågor. Men gammastrålningen har extremt hög frekvens, och alltså, kort våglängd. Varje gammastråle bär därför på mycket mer energi än en vanlig ljusstråle. Det är det som gör att den är joniserande. Gammastrålning når längre än alfa- och betastrålning.

För att bromsa den, krävs ett flera centimeter tjockt blylager. Tre olika sorters strålning, som har två saker gemensamt: Alla tre kan bildas när atomkärnor av radioaktiva ämnen faller sönder och alla tre är joniserande. Vi kallar dem alfa, beta och gamma-strålning, efter de tre första bokstäverna i det grekiska alfabetet.