Atomer kan sitta ihop

Vi är alla olika. En del gillar att hänga med många kompisar. Andra sitter helst för sig själva. Och så finns det bästisar som bara umgås med varandra. Det är samma sak med atomerna.

Argon trivs bäst i sin ensamhet. Metallatomer, som järn till exempel, bildar stora gäng med miljarder atomer... ...medan kväveatomer ofta håller ihop två och två. Men vad är det som avgör hur kontaktsugna atomerna är? Jo, det är elektronerna i atomens yttersta skal - valenselektronerna. Om en atom har åtta elektroner i sitt yttersta skal - då är den nöjd.

Den behöver inte slå ihop sig med någon annan. Så är det med till exempel med gasen argon. Åtta är som ett magiskt tal i atomernas värld. Att atomerna helst vill ha åtta valenselektroner kallas oktettregeln. Atomerna i metaller behöver lämna ifrån sig elektroner för att ha åtta i sina yttersta skal. När de gör det, så kommer deras bortlämnade elektroner susa runt, utan att tillhöra någon av atomerna.

Det gör att metallatomer sitter ihop i klumpar med miljarder atomer. Som de här järnatomerna. Valenselektronerna blir som ett lim som håller ihop metallatomerna. Det finns också atomer som behöver få fler elektroner för att komma upp till åtta i sina yttersta skal. De kan välja ett annat sätt.

De sätter ihop sig i små grupper där de delar med sig av några valenselektroner till varandra. Istället för att inte tillhöra någon atom, som i metallerna, så tillhör de gemensamma elektronerna båda atomerna. De här små grupperna av atomer kallas molekyler. En molekyl kan bestå av två atomer, eller tre eller fyra… upp till många tusen. En molekyl är alltså en liten grupp atomer som håller ihop med varandra.

Molekyler kan bestå av samma slags atomer, som den här kvävgasmolekylen, eller den här svavelmolekylen. Eller så kan de vara uppbyggda av olika slags atomer, som den här vattenmolekylen. När olika grundämnen sätter ihop sig till molekyler, så har de bildat ett nytt ämne. Vatten är inte en blandning av syre och väte. Det är en kemisk förening av de två ämnena.

En kemisk förening har ofta helt andra egenskaper än de grundämnen den är bildad av. Ta natriumklorid till exempel - vanligt salt. Natrium är en frätande metall. Klor är en giftig, frätande gas. Sätt ihop dem i en kemisk förening - och de är ofarliga.

Vissa molekyler är ganska löst hopbundna. De kan sönderdelas igen, eller byta atomer med andra molekyler. Andra molekyler är mer stabila. När de atomerna väl har satt ihop sig så stannar de kvar i den molekylen. Som två kompisar som håller ihop, oavsett vad som händer.

Varför vill atomerna i argon vara för sig själva? För att de har åtta elektroner i sina yttersta skal. Varför vill järnatomer umgås med många andra? För att de har kastat ut några av sina elektroner. De utkastade elektronerna håller ihop järnatomerna som ett lim.

Varför är kväveatomerna som två bästisar, som alltid hänger med varandra och inte vill släppa in någon annan? För att de har bildat en molekyl där de delar på några av sina elektroner. I alla tre fallen gör de så för att de vill ha åtta elektroner i sitt yttersta elektronskal. Då är de nöjda och vill inte leka med någon annan. Tråkigt nog för Leon!